To make each day count

Ny månad, nytt jobb, ny bostad. Det är fonden till en nystart i livet. Jag har varit på roadtrip i Florida, semestrat på öar i Karibiska havet, sett både Blåvitt och Frölunda vinna guld. Jag har t o m sett Blåvitt slå Bareclona, bara en sån sak. Jag har sett Iron Maiden och AC/DC. Jag har skakat hand med Kai Hansen. Jag har gift mig och köpt hus. Jag har trevliga kompisar som bryr sig om mig. Samt hur mycket mer som helst som skulle få vilket bortskämt barn som helst att skrika av avundsjuka. Man kan gott säga att jag är lyckligt lottad. Att jag har svår psoriasis är inget som gnager mig, jag lever ett bra liv ändå.

Men, det kommer alltid ett men, jag känner mig trots det här lite rotlös. Som om jag inte får ut tillräckligt av livet trots allt. Livet bara rasar iväg och jag hinner inte med. Därför ska jag nu göra ett allvarligt försök att starta om alla system och börja om från början – försöka göra varje dag, oavsett om det är en arbetsdag eller ledig dag – att räknas. Att vara något som jag kan se tillbaka på senare.

Den här bloggen, som ingen läser, får bli den dagbok som jag kan bläddra tillbaka i och gotta mig åt vad jag har gjort.

Steg ett för ett mer händelsefyllt liv måste vara att trimma kroppen. Under sommaren har jag gått upp enorma mängder i vikt vilket måste åtgärdas. Det är prio ett helt enkelt. Så varje måndag från och med nu ska jag tota ihop en viktgrad. -5 kg till julafton är första målet.

Lets go!

28+48: En annan dag under en grå himmel

Det händer inte så mycket just, det mesta är samma rutin som dagen innan, skönt att det snart är semester. Dagens arbetspass skulle kunna varit det mest intetsägande någonsin – dagen före midsommarafton när alla normala människor tar halvdagar gör man inte många knop. Efter jobbet blev det som vanligt lite mer fotbolls-EM och det var ju trevligt att Tyskarna gav Portugal respass – jag har väldigt svårt för sydeuropeiska lag. Eftermiddagen spenderades med en stor dos FM – ovanligt va?

Norman frågade mig förövrigt idag om jag aldrig tröttnar på att lyssna på Iron Maiden. Men, nä, det gör jag nog inte. Har inte hänt hittils i alla fall.

28+47: Dagen då Sverige dog. Två gånger om.

Ja, ja, Sverige åkte ur fotbolls-EM. Det var inte den största förlusten den här dagen. Blåvitt förlorade med. Nej, skämt å sido – den största förlusten var givetvis att den s.k. FRA-lagen gick igenom. Det innebär ett första stapplande steg mot diktatur. Äh, säger du då – det finns väl ingen som vill lyssna av din mail? Nej, det gör det inte. Men bara det att det är tillåtet för staten att göra det är kränkande. Visst, vi vill bli skyddade mot terrorister, men vi vill inte bli överbeskyddade. Dessutom är det lite skrämmande att se hur naiva (och terroristrädda) äldre, blå, politiker verkar vara – den här makten att bevaka sin befolkning kommer missbrukas. Det är bara en tidsfråga innan det händer.

Jag är inte emot signalspaning i sig, den har funnits ända sen människan började kommunicera med varandra. Dock finner jag det skrämmande att vi numer lever i det, fria, land som bevakar sin befolkning hårdast. Och antagligen även effektivast. Detta kan bara sluta illa. Sverige har dött. Demokratin har dött. Den personliga integriteten har dött. Vi är alla förlorare. Alla förutom ett gäng blåblodiga, äldre dårar som ser hot och terror i varje gathörn.

PS. Visst var det sneaky av regeringen att fejka en återremiss så att omröstningen skedde under brinnande EM-fotboll? När det visste att folk var upptagna på annat håll, när det visst att tidningarna inte skulle göra detta till förstasidestoff?

28+(40:46): Tisdag till tisdag

Just det ja, bloggen... Tanken var ju från början att jag skulle blogga varje dag och kanske här och där slänga in ett foto men riktigt så har det ju inte blivit. Nåväl, jag ska i alla fall göra ett tappert försök att summera vad som hänt sen vi sågs sist.

Var lämnade jag er sist? Jo, just det, Zlatans mörsare mot Grekland var det sista. Det var alltså i tisdags. I onsdags vill jag minnas att det blåste som tusan, en flaggstång vid Borås Arena var knäckt och likasǻ höll min bil på att bli mos under ett träd utanför lägenheten. Fredag och torsdags ägnades givetvis mest åt fotboll, det är ju trots allt EM. Jag vet inte men hittils har de där riktiga godbitarna uteblivit, med undantag av Tjeckien – Kroatien i måndags – det var en riktig smällkaramell.

I fredags så jobbade förresten Fru M över så jag köpte mig en påse blandad pilsner på Systembolaget och såg fram emot att inhandla mig en smaskig pizza och se på lite fotboll. Tror ni inte att den lokala pizzerian har semesterstängt till september? Vad är det för stil? Dessutom behagade Fru M komma hem tidigare än väntat så min planerade ungkarlskväll förintades i atomer. Jag sov ut både lördag och söndag, vilket gjorde att jag igårmorse kände mig som en helt ny människa. Härligt.

Zuper-Zlatan slog till igen mot Spanien och jag måste säga att jag gillar grisfotboll ibland, när mitt lag spelar det. Var ju ändå rätt skönt att Villas övertidsmål inte spelade någon som helst roll (det är inte ofta jag blir sur när Villa gör mål annars...).

Ja, jag undrar om det sammanfattar den senaste veckan rätt bra? Jag börjar bli gammal som behöver en hel vecka på mig att återhämta kroppen från Sweden Rock. Puh.

Veckans grrr: Italien. Alltid går de vidare. Pasta-svin.

28+39: Zuper-Zlatan!

Svintrött imorse med. Den retroaktiva bakfyllan håller tydligen i sig... Anyway - äntligen drog Sveriges grupp i EM igång. Grekerna ville inte spela fotboll och Zlatan avgjorde med en mäktig dönare. Jag är nöjd och batterierna är slut så jag får väl avsluta redan nu!

28+38: Fotboll och dimma

Tillbaka till livet igen. Trött. Seg. Ögonlocken vill bara falla ihop. Så går det efter en helg i tält. Tält är av ondo. Säkert alkohol med. Nåja. Jobbig dag blev det hursomhelst, men lite fotbolls-EM orkades det med ändå. Holland är bättre än porr. Ytterligare en husvisning fick bli med. I Hedared av alla ställen. Kanske kan bli något, vem vet? Jag orkar inte skriva så mycket mer om den här dagen som gått i trötthetens tecken.

PS. Sweden Rock-bloggen kommer upp ikväll när jag kommit hem från jobbet.

28+37: Dagen efter...

Tror jag sovit i en närmast medvetslös sömn inatt. Efter Avantasia igårkväll så var det bums ner i sovsäcken, helt totalt utmattad. Känns som rena lyckträffen att vi överlevde hemresan med mig som chaufför. Känndes rätt skönt att komma hem och däcka i soffan framför lite EM-fotboll. Kan tänka mig att det blir fyra dagars retroaktiv bakfylla im0rgon.

28+36: Sweden Rock Festival pt IV

Klockan var ju 8 när jag insåg att vi varit uppe hela natten lång så det var ju bara att försöka få lite sömn och nyktra till – det gick väl så där och jag satt nog mest apatisk i en solstol med något enstaka patetiskt försök till att ta mig för något. I detta livlösa tillstånd missade jag dagens första band Stormwarrior som hade Kai Hansen med sig som gäst men senare på kvällen så gjorde Avantasia entré. Tyvärr blev det som skulle blivit en magisk kväll en farsartad spelning med ljud som var så dåligt att man baxnade. Som tur är så är Tobias Sammet en av branchens bästa frontmän och omgiven av en hel drös med musiker och sångare i världsklass (däribland Kai Hansen som tog Alice Coopers stämma på The toy master) så fångades lite av den episka magin ändå. Att se Sammet och Hansen på samma scen är musikporr. Poision avslutade kvällen men det är ett band jag inte har så mycket till över förs så det var bara att gå hem och nana.

28+35: Sweden Rock Festival pt III

Hårda killar som vet hur man festar hårt! Från vänster: Mattias, Kent, Speedy och Micke.

Festivalens tredje dag inleddes med det vanliga badandet (ett överpilskt par kunde förövrigt inte hålla sig och passade på i vattnet helt ogenerat) och en soldränkt frukost. Efter lite slappandes i tältet så var det dags för ytterliggare en dos musik. Royal Hunt avnjöts faktiskt utanför området då några ville käka kroppkakor i solen och lika bra är väl det då jag har lite svårt för det neoklassiska Yngwie-soundet. Tesla var nästa band på menyn men deras lättuggade hårdrock var ganska medioker. Tributetältet var min plats för större delen av dagen där coverband immiterade sina idoler och det var stort drag när kopior av Accept, AC/DC och Iron Maiden fläskade loss. En riktigt svettig stämningshöjare. Vidare så sjöng Jocke Cans nationalsången med sin kör och körde en killervariant av Pour some suger on me vilket var väldigt taskigt mot Elliot & Co som skulle äntra samma scen ett par timmar senare. Tillbaka till tältet efter detta för lite vätskepåfyllnad och sen in på området för Whitesnake (som körde lite väl mycket smör) och sen för att se ett Saxon i högform. Def Leppard hörde vi sen från tältet.

Överst: Norska coverbandet Iron Made'em med en överjävulsk sångare

Underst: Kent, Micke och Mattias njuter av Whitesnake. På ett kanske lite väl gemytligt sätt.

Det här var förvrigt kvällen för det stora festandet (eller supandet om man nu vill). Min och Mathias alkohol skulle ju bort eftersom vi skulle köra hem på söndagen så vi gjorde slag i saken och drack upp allt vi hade kvar och rätt mycket mer. Kvällen innebar ett allmänt svinande, falsksång på stranden mitt i natten och en episk fotbollsmatch med silvertejp som boll. Helt sinnesförvirrad så undrade jag varför kiosken hade öppnat redan klockan 2 mitt på natten när någon förklarade för mig att klockan var 8 på morgonen. Galet!

28+34: Sweden Rock Festival pt II

Egentligen är det helt vansinnigt att man inte blir bakfull på festivaler. Det var inga små mängder alkohol som konsumerades kvällen innan, ändå går man upp klockan 8 och är frisk som en lärka. Då har man ändå sovit i tält. Tält skulle kunna vara det mest onda som finns. Förmiddagen ägnades förövrigt åt årets första badande i havet.

Överst: Primal Fear - Metal Commando

Underst: Mattias sprider budskap

Nåväl, den här dagen blev det lite mer måttligt med alkohol och mer av musik istället. Göteborgska Sister Sin öppnade dagen mycket starkt med hårdrock av den klassiska sidan och med en frontkvinna som dominerade både scen och publik. Två tummar upp! Primal Fear fortsatte lite senare på eftermiddagen, trots ljud som blåste sönder gjorde det tyska metal-commandot en riktigt bra spelning och den vackra Fighting the darkness får mig att smälta varje jag hör den – men gitarr-battle när man bara har 75 minuter på sig? Lägg den tiden på några extra låtar istället. Tyvärr var det efter Primal Fear ett rätt stort glapp till nästa stora band – Judas Priest. Halford är verkligen svincool som frontfigur där han vaggar fram på scen som en robot och det ser ut som om han lider alla helvetes kval vid varje ton han klämmer fram. Tyvärr håller hans röst bara ett fåtal låtar och Painkiller låter bedrövligt. De börjar bli gamla, banden av den gamla skolan och frågan är vem som ska ta över?